I Norge har vi igangsatt et helt nytt konsept: “Andre Historier på Det Andre Teatret”. Inspirert av bl.a. The Moth (True Stories Told Live) i USA er Andre Historier stedet der slampoesi, muntlig fortelling, Spoken Word og Stand-Up møtes. En scene for “Personlige historier fra levd, ulevd og drømt liv”. Vi inviterer til kvelder fulle av livsfortellinger, noen ganger morsomt, noen ganger rart, noen ganger rørende, men alltid engasjerende – fremført av muntlige fortellere, komikere, stuntpoeter og publikum selv.

Hver kveld har et tema. Til nå har vi kjørt temaene “Kjærlighet”, “Jobben” og “Senga”. Hver gang er det også to åpen mic-historier fra publikum knyttet til tema på max. 5 minutter. Arrangementet har vært en stor suksess og trukket til seg et eget kjernepublikum utenfor de vante miljøene.  Vi har laget en liten rapport fra premierekvelden som du kan se her:

Her får utøvere i ulike Spoken Word-grener møte hverandre og bli inspirert av hverandre, og det skaper en enorm variasjon for publikum. Andre Historier finner sted på Det Andre Teatret, en helt ny norsk fringescene for improteater og andre sceniske former som ikke har sitt eget teater.

Gå ellers inn på andrehistorier.no for å lese mer!

Andre Historier er arrangert av Albatrass, Kristine Haugland, Christer Torjussen og Torgrim Mellum Stene. Støttet av Fritt Ord. Co-produksjon: Det Andre Teatret.

[Klicka på bilden för att se en större version]

I USA slickar berättarna såren efter en uppslitande konflikt. 1973 arrangerades den första berättarfestivalen i Jonesborogh, en liten håla, förlåt stad, i Tennessee. Där vårdar man ömt sina historiska minnen. Parallellerna till Ljungby och den första festivalen 1990 är rätt många. Per Gustavssons motsvarighet i Jonesborough heter Jimmy Neil Smith. Det som hände i Jonesborough har på många sätt indirekt inspirerat den svenska berättarrörelsen, men det är en annan och gladare historia.

I Ljungby byggde Per och Berättarnätet Kronoberg upp festivalen med ett mer informellt stöd av folk i det dåvarande Berättarnätet. I Jonesborough var det både en lokal och en nationell organisation som hade det ekonomiska ansvaret. Nu är ju USA ett något större land än Sverige, och med det “upptagningsområdet” blev festivalen en ekonomisk succe. Till slut ville motsvarigheten till kronobergarna med Jimmy i spetsen driva festivalen själva. Så man gjorde ett royaltyavtal med den nationella föreningen som numera heter NSN. De skulle få 15% av vinsten. Det var såvitt jag förstår alla nöjda med och NSN’s medlemmar fortsatte att dra folk till festivalen. Sedan gjorde Jimmy något som lite motsvarar Sagomuseet. Han byggde ett mycket ambitiöst “International Storytelling Center”. Jag måste erkänna att jag varit lite frågande inför det anspråksfulla namnet, och tycker nog att centret i praktiken levererat ganska litet i den vägen. Det räcker med att kasta en blick på deras hemsida. Inte ett ord på svenska Sagomuseet och Berättarnätet Kronoberg utger sig däremot inte för att vara något annat än vad de gör.

Men till slut blev det för dyrt. För inte så länge sedan gick ISC i konkurs. Det är naturligtvis beklagligt, men det som gjort historien till en ren tragedi för den amerikanska berättarrörelsen är att ISC inte längre vill dela med sig av vinsten från festivalen. Det upplevs som ett svek. “What I want is respect”, skrev en av de många berättare som under alla år backat upp festivalen.

Man kan läsa mer om detta bl.a. på Brother Wolfs hemsida. Joseph Sobol har tidigare skrivit om den amerikanska berättarrörelsens historia, och hans artikel sammanfattar väl den senaste utvecklingen.

Jag vet inte riktigt om man kan lära sig något av detta. Vet du?

Berättarnätet Sverige har bett sina medlemmar att hjälpa till med att sätta berättande lärare i kontakt med varandra. Det kan man läsa mer om på Nätverk för berättande pedagogik     Nätverket har också en facebookgrupp Förhoppningsvis kan detta bli också ett nordiskt nätverk. Det är alltså utbytet av erfarenheter, historier och metodiska tips mellan praktiskt verksamma lärare som står i fokus. Men jag tror att om vi kan bidra till en “gräsrotsrörelse” i skolan, kan det pedagogiska berättandet få en ovärderlig chans att etablera sig där. Det kommer hela berättarrörelsen att ha mycket glädje av. Just nu är det mest meningsfulla du kan göra att föreslå lärare framför allt att prenumerera på hemsidan schoolstorytelling.wordpress.com och att gå med i facebookgruppen. Frågor, protester applåder?

Jag menar att steget från två nordiska landsföreningar till tre är mycket större än att antalet nationella organisationer ökat med femtio procent. Det är ett “kvalitativt språng”.  Dessutom finns ett landsomfattande nätverk på Island, och vem vet vad som kan ske i Finland efter festivalen och StorySlam där … Det borde innebära helt nya utmaningar och möjligheter för nordisk samverkan. Är det fler än jag som kan se några sådana?

Det kommer mera …

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)

Händelsevis fick jag nyss ett tips på epostlistan om ett finskt konstprojekt som utforskar skogen. “Min själ är den täta skogen” låter som en replik till Tranströmer. Den har bland annat fått formen av fotografier. Se dem här!

Antingen man föreställer sig att människan har ett inre av stenvalv som öppnar sig oändligt eller om man föredrar bilden av en labyrintisk skog, vill vi säga sådana saker? Om man vill inspireras att sammanföra raka målmedvetna historier med blommande bildspråk och vindlande poesi, vilka ska man lyssna på? Vem behöver sånt?