Hur diskuterar vi frågor om upphovsrätt så att fortellermiljön blir klokare, mer generös och mer respektfull? Kanske till och med mer kreativ? Och så undrar jag om det är dags för en provomröstning, eksperimentell stemme, forsøgsafstemning? För att se om vi börjar närma oss någon form av enighet och få en uppfattning om vilket stöd olika linjer har. Jag tror nämligen att läget börjar klarna betydligt, inte minst tack vare Hallvards utredning.
Låt mig för säkerhets skull säga att det finns många trevliga sociala sammanhang där det är självklart att alla berättelser är fria och det bara är en heder att de förs vidare. Det här handlar om yrkesmässiga relationer i fortellermiljön. Så vad har vi kommit fram till hittills?
”Generositet och respekt” föreslog Heidi som två kompletterande ledstjärnor för ett mer personligt förhållningssätt. Jans mycket tydliga linje är att alla muntliga berättelser är fria att återberätta om man bara talar om för sina lyssnare vem jag själv hörde dem av. Det räcker att ”kasta ljus på berättaren”. Så som när Ceylon Wallin, den legendariske nyckelharpsspelaren, introducerade nästa stycke med: ”Den här låten har jag efter min systerdotter i Farsta”. Och så spelade han ”Här kommer Pippi Långstrump” …
En annan princip kan man kalla ”fråga först”. Detta har länge räknats som god ton berättare emellan. Men den linjen är inte särskilt entydig. När bör man fråga? När måste man ha uttrycklig tillåtelse? Som Hallvard visat kan en berättare knappast kräva ensamrätt på t.ex. en traditionell berättelse som man inte gjort något originellt med.
«Hvis en fremstilling av en figur som bygger på folketradisjonen, skal gis opphavsrettslig vern uten at den tilfører figuren noe vesentlig nytt, vil det innebære at man tillater at en del av folketradisjonen blir monopolisert for et langt tidsrom. Dette finner jeg uheldig»
Detta var ett av skälen till att ett företag inte fick upphovsrätt till ett kort teaterstycke om huldran, skogsrået. Att ”tillföra något väsentligt nytt” innebär att man uppnått s.k ”verkshöjd”. Tyvärr har ordet inte någon magisk kraft som gör att det räcker med att uttala det, så börjar berättare med tillräcklig verkshöjd yla som sirener på polisbilar. Medan utandningsluften från berättare som framför fria historier lyser upp i rosa och gröna kulörer.
Återberättar någon Snövit är det kanske inte så svårt att avgöra om det är en ”traditionell” eller ”nyskapande” tolkning. Men om man inte redan känner till historien är det omöjligt att veta om berättaren gjort något originellt med den, utan att fråga. Bara det faktum att någon återberättar en historia från den muntliga traditionen gör den inte automatiskt fri. Känner du igen historien kan du kanske bedöma verkshöjden. Är den ny? Fråga!
Innebär nu allt detta prat om regler och vikten av att fråga om lov, att mörkret och grådigheten sänker sig som en kall dimma över den nyss så idylliska fortellermiljön? Nej, jag tror tvärtom. Att vi kan rensa undan en del gammal skit. Att lagen premierar nyskapande och konstnärlig vidareutveckling. Att det finns så ruskigt många goda historier som är fria att berätta att det krävs betydligt mer än nio liv för att berätta slut på dem. Se bara alla tips som folk generöst delat med sig av i Skattkammaren.
Lik dette:
Liker Laster...
Jag, Peter Hagberg och Mats Rehnman började träna ihop genom att låta en improviserad historia gå runt. Det var någon gång under senare stenåldern. Och det var nog min allra viktigaste «berättarskola». Vi hade också ofta improviserade inslag i våra föreställningar, som regel mot slutet av programmet. Jag minns fortfarande tydligt den glada och «interaktiva», samtalande känslan som skapades när lyssnarna fick föreslå ord som sedan födde berättelser. Ofta kom de spontant att att anknyta till de historier man hört tidigare, så det blev som en festlig knorr på hela programmet.
Cafe Ratatosk 