Till Indien

Av: Ola Henricsson

Tre ungdomar från Västra Götalandsregionen till Bangalore och berättarträning

Under vecka 6 kommer jag och tre ungdomar Sabina, Emma och Mona att jobba med berättande vid Kathalaya, ett berättarcenter i Bangalore i Indien. Tillsammans med mig som representant för den nystartade föreningen, Berättande Pedagoger, kommer de att delta på seminarier som rör lyssnandets konst, kroppsspråk, röstträning, barns berättande och att arbeta med handdockor. Jag kommer själv att hålla ett par seminarier för indiska lärare och det ser nog ungdomarna fram emot. Min engelska kunde varit bättre.

Mona är 15 år, Emma och Sabina är 20 år i år. Alla har de haft mig som lärare på Sandeklevsskolan i Göteborg och därför också jobbat en hel del med muntligt berättande.

Föreningen Berättande Pedagoger är en förening för förskollärare och lärare som vill inspireras att berätta mer. Perspektivet är elevers och lärares kontinuerliga arbeta med sitt egna muntliga berättande. Under våren och till hösten så kommer föreningen Berättande Pedagoger att fortsätta med ungdomars berättande på skolor i Östra Göteborg. Sabina, Emma och Mona kommer själva delta på seminarier i vår och till hösten så finns det planer på att låta ungdomar ta plats på scen i anslutning till Storywood – konferensen 30 – 31 oktober för berättande i undervisningen. Lise Grimnes från Norge kommer att delta på konferensen och har en del att berätta om hur man jobbar med ungdomar och berättande. Vi kommer självklart att rapportera mer ifrån vår resa till Bangalore här på Ratatosk!

För skoj skull ställde jag två frågor till ungdomarna idag efter att vi berättat för varandra i ett par timmar.

Vad innebär att lyssna? Så här svarade de bland annat:

Att lyssna innebär bland annat verkligheten upphör med sin existens, fantasivärlden börjar byggas.
Man är med i berättelsen. Det känns som om allting utspelar sig framför dig.
Man delar en känsla med en annan person, en grupp. Känner delaktighet. Man är på en slags resa tillsammans.
Det kan kännas jobbigt när berättelsen är slut då fantasivärlden upphör.

Vad innebär det att berätta? Så här svarade de på den frågan:

Jag känner mig ”viktig” på något sätt. De som lyssnar gör min berättelse bättre. Man lever sig in i karaktärer och deras livsmiljö för att se och förstå det man ska berätta om. Fokus och fantasi. Man blir en del av berättelsen. Man är glad över gänget som sitter och lyssnar. En härlig känsla!

[Konferensen i Bangalore genomförs av VG-regionen/kultur tillsammans med samarbetspartners i Indien. En del av VG-regionens Indiensamarbete är kring Muntligt berättande andra är Filmhögskolan, HDK i Göteborg och Borås och en dansgrupp Iraki Bodies.]