Fortællere og copyright II

Hur diskuterar vi frågor om upphovsrätt så att fortellermiljön blir klokare, mer generös och mer respektfull? Kanske till och med mer kreativ? Och så undrar jag om det är dags för en provomröstning, eksperimentell stemme, forsøgsafstemning? För att se om vi börjar närma oss någon form av enighet och få en uppfattning om vilket stöd olika linjer har. Jag tror nämligen att läget börjar klarna betydligt, inte minst tack vare Hallvards utredning.

Låt mig för säkerhets skull säga att det finns många trevliga sociala sammanhang där det är självklart att alla berättelser är fria och det bara är en heder att de förs vidare. Det här handlar om yrkesmässiga relationer i fortellermiljön. Så vad har vi kommit fram till hittills?

”Generositet och respekt” föreslog Heidi som två kompletterande ledstjärnor för ett mer personligt förhållningssätt. Jans mycket tydliga linje är att alla muntliga berättelser är fria att återberätta om man bara talar om för sina lyssnare vem jag själv hörde dem av. Det räcker att ”kasta ljus på berättaren”. Så som när Ceylon Wallin, den legendariske nyckelharpsspelaren, introducerade nästa stycke med: ”Den här låten har jag efter min systerdotter i Farsta”. Och så spelade han ”Här kommer Pippi Långstrump” …

En annan princip kan man kalla ”fråga först”. Detta har länge räknats som god ton berättare emellan. Men den linjen är inte särskilt entydig. När bör man fråga? När måste man ha uttrycklig tillåtelse? Som Hallvard visat kan en berättare knappast kräva ensamrätt på t.ex. en traditionell berättelse som man inte gjort något originellt med.

«Hvis en fremstilling av en figur som bygger på folketradisjonen, skal gis opphavsrettslig vern uten at den tilfører figuren noe vesentlig nytt, vil det innebære at man tillater at en del av folketradisjonen blir monopolisert for et langt tidsrom. Dette finner jeg uheldig»

Detta var ett av skälen till att ett företag inte fick upphovsrätt till ett kort teaterstycke om huldran, skogsrået. Att ”tillföra något väsentligt nytt” innebär att man uppnått s.k ”verkshöjd”. Tyvärr har ordet inte någon magisk kraft som gör att det räcker med att uttala det, så börjar berättare med tillräcklig verkshöjd yla som sirener på polisbilar. Medan utandningsluften från berättare som framför fria historier lyser upp i rosa och gröna kulörer.

Återberättar någon Snövit är det kanske inte så svårt att avgöra om det är en ”traditionell” eller ”nyskapande” tolkning. Men om man inte redan känner till historien är det omöjligt att veta om berättaren gjort något originellt med den, utan att fråga. Bara det faktum att någon återberättar en historia från den muntliga traditionen gör den inte automatiskt fri. Känner du igen historien kan du kanske bedöma verkshöjden. Är den ny? Fråga!

Innebär nu allt detta prat om regler och vikten av att fråga om lov, att mörkret och grådigheten sänker sig som en kall dimma över den nyss så idylliska fortellermiljön? Nej, jag tror tvärtom. Att vi kan rensa undan en del gammal skit. Att lagen premierar nyskapande och konstnärlig vidareutveckling. Att det finns så ruskigt många goda historier som är fria att berätta att det krävs betydligt mer än nio liv för att berätta slut på dem. Se bara alla tips som folk generöst delat med sig av i Skattkammaren.

8 responses to “Fortællere og copyright II

  1. Jeg er enig med Ulf i at denne diskusjonen om opphavsrett er nødvendig slik at vi ”kan rense undan en del gammal skit”. Som en del av denne oppryddingen har jeg sortert fortellerens arbeidstilfang i tre kategorier:

    1. Friområdet (området som ikke er underlagt opphavsrett)
    Fortelleren kan fritt benytte materiale fra friområdet, herunder folketradisjonen / eventyr, vandreskrøner og fortellinger der vernetiden (70 år etter død) har gått ut. For sistnevnte foreligger vern mot krenkelse av opphavsmanns anseelse m.v.
    Ny opphavsrett for fortelleren: Terskelen for at fortelleren kan få opphavsrett til et nytt verk med materiale fra friområdet, er meget høy.

    2. Opphavsrettsområdet
    For bruk av materiale som er belagt med opphavsrett, kreves det tillatelse fra opphavspersonen. Krenkelse kan medføre straff og/eller erstatningskrav.
    Ny opphavsrett for fortelleren: Opphavspersonen kan innenfor gitte grenser ikke motsette seg at en forteller bearbeider hans/hennes åndsverk på en slik måte at nye og selvstendige verk oppstår.

    3. Nyskapning fra fortellerens side
    Fortelleren skaper et nytt verk basert på egen originalitet og/eller egne opplevelser. Terskelen for å få opphavsrett til dette nye verket er lav. Som angitt i punkt 2 kreves det tillatelse fra denne fortelleren for bruk av hennes verk. Krenkelse kan medføre straff og/eller erstatningskrav.
    Fortelleren kan innenfor gitte grenser ikke motsette seg at andre bearbeider hennes åndsverk på en slik måte at nye og selvstendige verk oppstår.

    Konklusjon
    Vi kan fort bli enige om at den alt overveiende del av vårt materiale ligger i friområdet. Her er det bare å forsyne seg. Alminnelig folkeskikk tilsier at man oppgir kilden hvis dette er avklart.

    Når det gjelder materiale i kategori 2 og 3 gir loven klar beskjed om opphavspersonens rettigheter og andres plikter. Dette må vi respektere enten vi liker det eller ikke. Vi snakker her om et vidt spekter av åndsverk og om et stort lappeteppe av forskjellige bruksmåter, fra kommersiell utnyttelse til sporadisk presentasjon.

    Ulf, dette er mitt bidrag til oppryddingen.

  2. Tilbaketråkk: Valet inställt! Ersatt av läsarenkät.värda | Cafe Ratatosk

  3. Tusen tack, Hallvard! Ditt bidrag till detta är verkligen värdefullt. Inte minst därför att åtminstone den norska lagstiftningen så väl motsvarar de normer som redan gäller bland de flesta professionella berättare. Det är också betydelsefullt för «nya» och speciellt unga berättare att slippa «trampa i klaveret» som det heter på svenska. Jag känner till åtminstone ett fall där en ung berättare inte fick det generösa stöd som han eller hon kunde fått med lite mer respekt. Detta är sedan länge «preskriberat», men nu när många arbetar på att nå fler unga berättare kommer ofrånkomligen de här frågorna upp igen. Och då är det utmärkt att vi har tänkt igenom detta i förväg.

  4. Någon som är intresserad av att diskutera hur man släpper sina egna historier fria? Jag blev lite blockerad av Jans tanke att berättaren inte ens skulle behöva uttala att historien är fri, om man bara talade om varifrån man hade den. Jag kanske missförstod honom. Men nu när upphovsrättsfrågorna börjar klarna kanske nästa steg är att utforska hur man befriar sig från sin upphovsrätt.

    T.ex. när det gäller bilder har det växt upp en förvirrande flora av «copyleft»-licenser, med olika villkor för vad man får göra och inte göra med dem. Open Source är ett liknande begrepp i datorvärlden. Svenska forskare som får forskningsmedel från staten är ibland skyldiga att göra resultaten fritt tillgängliga. Det kallas för Open Access, vilket borde gälla även t.ex. berättarprojekt med samhällsstöd.

    Men vilka frågor är de mest väsentliga kring en «Copyleft-licens» för muntliga berättelser? Får man t.ex. skriva ner och publicera historien? Om någon bygger vidare på den, behöver de också citeras som upphovsman (eller kvinna)? Eller är det helt enkelt så att om man släpper en historia fri kan man kanske kräva att de som lyssnar vid just detta tillfälle skall tala om vem de hörde den av. Och sedan får man bara försöka glädjas åt att historien förr eller senare tappar kontakten med sin skapare. «Den här historien är så gammal, så ingen längre minns ur vilkens mun den först kom». Har man förresten sagt så på Grönland eller är det en myt?

  5. Utrolig flott å få dette klarert.

    Når det gjelder skriftlig kontra muntlig – er det ikke samme regler? Det er gjerne strenge krav til kilder når det gjelder skriftlige, MEN av egen erfaring f.eks relatert til blogging, flytter jeg nok noe grensene og burde heretter passe meg!

    Bilder er nokså tydelig på det om de publiseres på nett, du kan ikke bruke disse om det ikke står under creative commons, flickr foreksempel er tydelig på dette. Enhver som legger ut bilder der, styrer dette selv ved å hake av diverse bokser.

  6. Noen tanker om copyleft / frislepp
    Utgangspunktet er at jeg har laget en fortelling, XYZ, suget av eget bryst. Jeg har etter åndsverkloven § 2 enerett innen gitte grenser til å råde over åndsverket ved å framstille eksemplarer av det og ved å lage muntlige fortellinger av det, i opprinnelig eller endret skikkelse, i oversettelse og bearbeidelse, i annen litteratur- eller kunstart eller i annen teknikk. Som Heidi sier, det er ingen forskjell på skriftlig og muntlig, samme regler gjelder. Jeg ønsker å få med flere til å utvikle denne fenomenale fortellingen, til å bearbeide XYZ skriftlig og/eller muntlig. Jeg meddeler dette til (a) en krets navngitte personer, eller (b) til alle og enhver. Jeg sier: Kom igjen, vær med og jobb med utgangspunkt i min XYZ. Jeg stiller følgende krav: De historiene som blir produsert gjennom denne prosessen skal kunne bearbeides videre av alle i samme gruppering (a / b) uten hinder av noen enerett. Selvsagt kan en også stille opp flere krav, men her bør man være tilbakeholdende ellers blir det fort for mye byråkrati.
    Jeg synes dette er en utmerket idé. Vi bør finne et annet navn enn ”copyleft” som passer dårlig på den europeiske opphavsrett der man ikke opererer med registrert copyright / lisenser. Som et foreløpig stikkord kaller jeg det ”frislepp”.

  7. Hva skjer rettslig sett en slik frislipp?
    Vi må skille mellom overdragelse av opphavsretten og en tillatelse til å benytte opphavsretten innen gitte rammer. I engelsk og amerikansk lovgivning skilles det mellom ”assignments” (overdragelse) og ”licenses”.
    I nordisk terminologi vil vi skille mellom
    • overdragelse (överlåtelse) av opphavsretten, en fullstendig og tidsubegrenset overdragelse, og
    • lisens (tillatelse / upplåtelse) som er en overføring av rett til å utnytte verket på bestemte måter og/eller for en viss tid eller innen et bestemt geografisk område. (Ole-Andreas Rognstad: Opphavsrett, Oslo 2009, s. 339).
    For å holde oss til grunnlaget for de amerikanske copyleft-lisenser vil kjennetegnet ved en nordisk frislippordning være at man uten vederlag gir andre lisens til å bearbeide åndsverket innen gitte rammer. Her hersker det avtalefrihet mht. omfanget av disse rammene.Den lisens opphavspersonen gir, forutsettes det at de andre deltakerne gir videre når det gjelder deres bearbeidelser av åndsverket.

  8. Tilbaketråkk: Papegojor och berättare | Berättarsalonger

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s