Improvisera mera!

Har du några bra sätt att sätta sprätt på på fantasin? Att kunna ge ditt berättande den där extra «nerven» av närvaro. Eller att kunna trolla fram en historia ur ingenting.

Jag, Peter Hagberg och Mats Rehnman började träna ihop genom att låta en improviserad historia gå runt. Det var någon gång under senare stenåldern. Och det var nog min allra viktigaste «berättarskola». Vi hade också ofta improviserade inslag i våra föreställningar, som regel mot slutet av programmet. Jag minns fortfarande tydligt den glada och «interaktiva», samtalande känslan som skapades när lyssnarna fick föreslå ord som sedan födde berättelser. Ofta kom de spontant att att anknyta till de historier man hört tidigare, så det blev som en festlig knorr på hela programmet.

Heidis nya serie av bildfantiserande är ett utmärkt sätt att motionera fantasin och utveckla sin känsla för berättelsernas strukturer, deras «grammatik». Många läsare har säkert prövat liknande saker.

Vi har redan kunnat se en mängd olika genrer i miniformat utvecklas. Jag älskar också idén med «haiku»-inspirerade berättelsemönster. Om jag förstått det rätt är det en tanke som Heidi fått av Hans Laurens. Den passar också bra med en teknik jag själv har när jag improviserar som man skulle kunna kalla att «vila i bilden». Dvs. i någon av de inre visioner som uppstår, antingen impulsen är ord, musik eller som i det här fallet, en bild man kan se även med sina vanliga ögon. Finessen är att inte försöka «tänka fram» handlingen, utan att gå längre in i berättelsens värld genom att «måla» med orden, att utforska konkreta detaljer, personer och miljöer. Samtidigt som det drar med sig lyssnarna längre in i historiens värld, hittar ofta någon okänd del av min hjärna på en händelseutveckling  som överraskar även mig själv. Det här har jag varit med om så många gånger nu att jag allt oftare vågar släppa kontrollen över historien. Till vad? Vet inte riktigt, men det är spännande! Och det passar bra med receptet:

poetiskt stämningsskapande + vändpunkt

Eller på japanska

kigo + kurei

A haiku traditionally contains a kigo, a defined word or phrase that symbolizes or implies the season of the poem.

A kireji, or cutting word, typically appears at the end of one of the verse’s three phrases. A kireji fills a role somewhat analogous to a caesura in classical western poetry or to a volta in sonnets. It may briefly cut the stream of thought, suggesting a parallel between the preceding and following phrases, or it may provide a dignified ending, concluding the verse with a heightened sense of closure.

Det finns till och med en japansk konstform som kallas Haiga som kombinerar bild och Haiku.

«Bildhistorieutfordringen» handlar visserligen inte om spontant muntligt improviserande. Men Love Ersare provade att göra något som ligger ganska nära, fast i skrift. Och även om mitt senaste lilla försök till Bollywood-fars är pinsamt litterärt överarbetat, följde själva skapelseprocessen samma grundmönster. Jo, jag hade också en extra ide om att skapa personer som inte syntes i bilden. Och att inte läsa de andras texter först, i så fall skulle jag ha känt det närmast som en plikt att knyta an till dem. Men det ska jag pröva någon annan gång!

Jag hoppas att detta kan inspirera fler till att pröva Heidis utfordring. Och att du som har något bra sätt att hitta på nya historier delar med dig av dina tricks i en kommentar. Hur gör du?

2 responses to “Improvisera mera!

  1. Tilbaketråkk: Berättarteknik I – Pyramider och timglas | Cafe Ratatosk

  2. Tilbaketråkk: Små skarpa sagor | Cafe Ratatosk

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s