Hur man bäst får unga att förstöra berättandet

Sitter du bra? Är du tillräckligt utvilad för att kunna ha flera åsikter i huvudet samtidigt?

Både skolan och professionella berättare kommer att driva fram ett berättande bland unga som blir ointressant och missar just det som är det muntliga berättandets unika möjligheter. Om det går bra. Går det dåligt händer inte ens det.

Det har att göra med två saker, dels ett berättarkonstnärligt problemkomplex och dels på mer pedagogiska svårigheter.

För att starta med det sista; det är svårt att träna samspel, lyhördhet för lyssnarna och förmågan att kommunicera med en grupp. Ännu svårare är det att lära ut den svårfångade kvalitet i berättandet där talaren skapar en tillfällig språkvärld, bygger upp en äventyrligt lekfull lokal kultur. Folkliga berättare gör det «i umgängestradition», Ulf Palmenfelt är en modern mästare i den konsten och Mario Vargas Llosa diskuterar ämnet i El Hablador. Vigga Bro kallade det för att «vara på samma fest» som publiken. Elever som har en muntlig berättartradition i sin uppväxt har ofta en spontan känsla för det. Men kan man öva det? När man knappt kan sätta ord på det?

Det är betydligt enklare att träna på något annat, nämligen de mer hantverksmässiga och tekniska aspekterna av en berättarkonst som är på väg från publiken, längre in på scenen. En berättarkonst som kastar ljuset på berättaren och berättelsen. En konstform som kanske borde släppa sina nostalgiska bojor till ett muntligt kulturarv och välkomna alla möjligheter i en friare «performance art». En konstform där dagens muntliga berättare kan guida unga bara en bit på vägen.

Går det riktigt, riktigt bra kan vi inspirera unga att utveckla båda de dimensioner av berättande jag försökt beskriva.

Vad tänker du själv om detta?

8 responses to “Hur man bäst får unga att förstöra berättandet

  1. Der er rigtig vigtige spørgsmål du stiller op, Ulf.
    Jeg vil lige kaste en anden vinkel ind:
    Vi går bare ud fra at fortælling er godt for alle, men jeg har f.eks. en veninde som ikke KAN lytte til fortællinger over 5 minutter uden at zappe mentalt væk. Hun skaber simpelthen ikke billeder i hovedet.
    Hun har ikke fået fortalt historier som barn og fået meget lidt læst op. Hun er vokset op i et arbejderhjem uden skønlitteratur.
    Sådanne børn og voksne findes jo. Og de har ikke nødvendigvis glæde af fortællinger i den form vi ynder at praktisere dem.
    Der kan sagtens tænkes andre medier ind i fortælling. Selv synes jeg at ideen bag digital storytelling, hvor unge får mulighed for at fortælle deres egne historier via små film er en af de interessante veje.
    Læs f.eks. her om danske initiativer (den digitale histories dag!): http://blog.digitalstorylab.com/tag/storytelling/
    Og om den internationale konference i Norge: http://blog.digitalstorylab.com/
    Og i Aalborg kan man tage en uddannelse i digital storytelling: http://www.evu.aau.dk/master/it-vest/interaktionsdesign-multimedier/digital-storytelling/
    Jeg forholder mig kun til et lille hjørne af det du skriver nu. Jeg vender forhåbentlig lidt senere tilbage til i en sprudlende debat her i café Ratatosk!

    • Det skulle intressera mig att veta hur unga kommunicerar med det jag hellre kallar “rörlig bild och ljud”. Dvs. MMS, YouTube och det som döptes till det förvirrande “digital storytelling”. Alltså inte bara hur man uttrycker sig i dessa media utan vilka slags samtal som uppstår kring dem.

  2. Hans Petter Meirik

    Et meget spennende og fremskrittsrettet tema du tar opp her synes jeg Ulf.
    Når det gjelder den rene muntlige formen – forteller/lyttere – har man jo et nært dialogmessig kommunikasjonsforhold til lytterene, og kan både se og føle i hvilken grad man er i samsvar. Jeg har også ofte opplevd at noen «skrur av knappen» og at jeg ike makter å dra dem med i historien. (noen ganger viser deg seg at de faktisk har hørt etter, men ikke forholdt seg til fortelleren men bare historien, og det er jo greit). Men da mener jeg at publikum ikke får med seg hele konseptet og at fortelleren blir en passiv part i fortellingen. Jeg er enig i at det håndverksmessige og tekniske redskapet hos fortelleren bør utvikles som en del av opplevelsen ved en historiefortelling. Vi skal være ydmyke ovenfor våre historier, men de skal ikke styre våre egne uttrykk. Derfor tar jeg imot tanken om at fortelerrollen kan utvides med hjelpemidler fra andre relaterte kunstformer.
    Når det gjelder det pedagogiske og barn så arbeider jeg ikke så mye med det, men synes det er god ide at barn får bruke de midler og uttrykk de er vant til og komfortable med for å fortelle sine historier .

  3. Jag tycker den här fråga är mycket intressant. Som lärare i skolan har jag med kontinuitet större möjligheter att påverka så att eleverna inte förstörs, som Ulf uttrycker det, än vad en proffesionell berättare har som gör kortare visiter med workshops. Jag jobbar ju inom skolan och har själv tränat elever i muntligt berättnade i många år med mål att genomföra föreställningar. Men jag tror att det kommer från skolkulturen, att visa upp, mer än från mitt intresse för muntligt berättande. På senare år har jag egentligen låtit «lyssnaren» ta över. Inte «tränat» elever så mycket i berättande som att diskutera vad, för vem och varför. Hur kan man använda berättelser för att mötas, skapa och ha roligt. Berättarrollen blir underordnad och vid första intrycket något underordnad medan kommunikationen blir viktigare. Men det positiva med det är ju att berättandet blir mer på riktigt. Vill tro att det är bra väg. Ett möte och inte en uppvisning.
    Bara några tankar i alla hast.

  4. Tack för responsen! Dramatiken växer. Kommer barn och unga att ledas bort från berättandets direkta samspel av digital storytelling? Och tappa känslan för äventyret och «samsvaret» när de sämsta sidorna av skolkulturen och «hit and run» insatser från «berättarpedagoger» samverkar?

    Eller kommer kraften i ett «nært dialogmessig kommunikasjonsforhold til lytterene» att vägleda utvecklingen?

    Kan den till och med överleva i en scenkonst som utvecklas som «performance art»? Jag har hört att Laurie Anderson använt sin livshistoria för att hålla ihop sina avantgardistiska scenexperiment.

  5. Ja takk, begge deler. Hvorfor skal noe utelukke noe annet. Det kinesiske ordspråket: Det beste vi kan gi våre barn er røtter og vinger – er mantraen. Vi kan være både konserverende og nyskapende. Hvorfor skulle vi redusere på barns muligheter til å tillegne seg en ny innsikt? Uansett bør de vel presenteres for et solid arbeid, håndtverk! Den store fordelen med å ta i bruk muntlig fortellerkunst – er at den har solide røtter – vi må bare ikke gro fast. Det er en stund siden jeg underviste unge i muntlig fortellerkunst (3 år) og jeg har ikke min sterkeste force her personlig, det er det andre som kan bedre. Jeg er som oftest den som kommer inn, likevel har jeg skarpe briller på didaktikken når jeg er inne. Fortellingene jeg bringer inn skal snakke med lytterne.

    Det er noe jeg håper noen kan se nærmere, vi har et veldig lite, men interessant fenomen her i Oslo. Det finnes en barnehage som i lang tid (over 30 år tror) har hatt et sterkt fokus på folkeeventyr. Mange av disse barna gikk over på en skole som har ansatt forteller – det vil si at barna fikk besøk av en forteller minst hver 14 dag gjennom 7 skoleår. I tillegg gikk noen av disse barna på eget fortellerkurs. Nå fikk de dessverre ikke (sannsynligvis) samme oppfølging på ungdomsskolen. Jeg regner med at noen av disse barna i dag er 16 år og jeg lurer inderlig på om disse jevnlige møtene med eventyr har betydd noe, eller hva det har betydd.

  6. Jeg kan godt lide dit udtryk: «Fortellingene jeg bringer inn skal snakke med lytterne,» Heidi.
    Og du har selvfølgelig også helt ret i vi skal gå på mange ben og arme og benytte, lade os inspirere af og udforske mange kommunikationsformer med alle sansekanaler.
    Jeg tænker at inddragelsen er et nøgleord – altså med Heidis ord at fortællingerne snakker med lytterne. Og at det er lige så vigtigt at oplære gode lyttere og medskabere af fortællinger som gode fortællere.
    Det er jo meget sjovere at være med end bare at få noget serveret, ikke sandt? Vi er så vant til at kunsten underholder et mere eller mindre passivt publikum (der er jo stadig oplevelsen hos den enkelte, men den kan tygges i større eller mindre grad for os af de optrædende).
    Men fortælling kan jo som bekendt netop være aktiverende, det er præcis derfor fortælling er så fantastisk efter min mening.
    For nylig holdt vi i Fortællerforum et medlemsarrangement hvor fire-fem fortællere fortalte historier ud fra årets festivaltema, forvandling, mens vores plakattegner tegnede og lod sig inspirere af historierne.
    Det er længe siden jeg har oplevet så godt et publikum. Og fortællerne (som allerede var gode!) blev helt fantastiske fortællere fordi de havde et supergodt publikum.
    Det var en meget fin oplevelse som for mig understregede vigtigheden af gode lyttere (= medskabere).
    Hvordan inddrager vi «den gode lytter» i didaktikken vores skolefortællinger? Vel ved at uddanne børnene til fortællere (narrativ mundtlig fremstilling..) både med og uden tekniske hjælpemidler.

  7. Susie Haxthausen

    Genfortælling eller «spejling» er en glimrende øvelse i at lytte. Særlig velegnet i parforholdet, men også god i fortælleworkshops. Du lytter til en lille fortælling/udlægning/forklaring, hvorefter du skal gentage det du har hørt, indtil fortælleren føler sig hørt og forstået. Derefter er det din tur til at fortælle og blive «spejlet».

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s