Zamaleo

Zamaleo – ett berättarkompani i Kenya
Av Mats Rehnman


Joel Outukho – Bild: Fabula Storytelling

Joel Outukho hade en alldeles makalös röst. Jag stod och njöt av den utanför Göteborgs Stadsteater en eftermiddag i maj 2007. Jag var där som facilitator vid en berättarfestival på uppdrag av PACSEA som under några år organiserade utbyte mellan svenska och östafrikanska scenartister. Nu såg jag hur Joel fick folk att flockas för att lyssna till en galen historia. Det var verkligen något särskilt med de kenyanska berättarna. Det stod klart för mig att vi skulle försöka bjuda in honom och landsmaninnan Hellen Alumbe till Fabula Storytelling Festival året därpå. Det skulle bli början till ett partnerskap. Vi har haft flera besök av dem, dels som artister på vår festival 2008, dels som lärare på det berättarläger för ungdomar som vi anordnade under Ljungbyfestivalen 2009. Vi var själva gäster i Nairobi hos berättarkompaniet Zamaleo när de startade sin egen berättarfestival förra sommaren. Under ett besök i februari 2010 fick jag chansen att intervjua Zamaleos grundare om deras arbete.


Odero Aghan – Bild: Fabula Storytelling

Zamaleo startades 1997 av Agan Odhero. Han hade lyckats få ett litet kontor på Nairobi National Museum, en sällsynt vacker anläggning omgiven av prunkande trädgårdar i en annars tung och förorenad stad. Agan hade övertygat museiledningen om en idé, och bjudit in några kollegor ur teaterns värld för att förverkliga den. Man skulle återerövra det traditionella berättandet och erbjuda museibesökarna upplevelsen av en kultur som är i utdöende. Under ett antal år producerade man varje månad en stor föreställning med fyra fem berättare som han lärt upp, och med lika många musiker på traditionella instrument. Det var ett intensivt arbete. Ofta fann man sina historier i fragmentarisk form så det krävdes omfattande research hos gamla släktingar på landsbygden och i böcker med insamlat material. Man lade ner mycket arbete på att finna eller rekonstruera sånger och danser som är ett helt integrerat inslag i det traditionella berättandet. Varje show spelades fyra gånger för betalande publik, kanske tvåhundra per visning. Men utöver föreställningarna kunde repetitionerna som tilldrog sig i museiträdgården dra lyssnare. Det hände att upp till fyrahundra av museibesökarna strömmade till bara för att se på arbetet.


Alumbe Hellen Namai, berättare i Zamaleo – Bild: Fabula Storytelling

För att få ha sitt kontor på museet betalade man med upp till tre ungdomsföreställningar per vecka. Ofta kom klasser från landsbygden för en dag i Nairobi, och då startade man gärna på museet. Vid sjutton års ålder läser eleverna ”oral literature”, så lärarna kontaktade då Zamaleo för att välja program ur deras repertoar. Gärna stoff som var förknippat med den egna hemtrakten: sagor, legender om byns ursprung, gamla myter. Till dessa föreställningar kunde man vara två eller tre berättare och kanske fyra musiker som mötte ett åttiotal elever. Museet lade stor vikt vid att man valde instrument som var relevanta för just den region vars historier man berättade. Ibland fick man följa upp detta med besök på skolorna, men då mer i rollen som lärare.


Githanda Gitahe, berättare i Zamaleo – Bild: Fabula Storytelling

Runt 2001 byttes museiledningen ut av politiska skäl och den nye chefen såg inget värde i berättarverksamheten. Dessutom stod museet inför ombyggnation. Det blev allt svårare för Zamaleo att arbeta på området och till slut nödgades man lämna det. Man skaffade ett litet kontor på stan, man repeterade i offentliga parker. Fyra gånger per år hyr man in sig över en helg på någon av stadens teatrar och gör nya föreställningar. Men det är ytterst svårt att få verksamheten att gå ihop. Intäkterna från teaterföreställningarna äts upp av lokalhyra och gruppen får kämpa för sin överlevnad. Man tar sig fortfarande fram på det renommé man fick under museiverksamheten, vilket renderar en del uppdrag i skolor, i näringslivet mm.

2005 fick Zamaleo en egen TV-show med traditionella berättelser som spelades varje vecka på bästa sändningstid och med repris. Det pågick i fyra månader och man hann göra tretton program innan man måste ge upp eftersom tv-bolaget inte betalade. Man har flera program liggande som aldrig spelades. Tyvärr finns inga pengar i Zamaleo till att göra dvd:s av programmen. Under det man hade sin show fick man visserligen ett sådant enastående genomslag att uppdrag och beställningar haglade över kompaniet, men man hade inte organisation och beredskap att ta vara på chanserna.


Fabula och Zamaleo framträder tillsammans på Sigana Storytelling Festival – Bild: Fabula Storytelling

Zamaleo gör ett enastående arbete samtidigt som man brottas med svårigheter som jag känner igen från berättaraktörer i många länder. Man lever i ett samhälle som vilar på en högkultur av muntliga traditioner, ändå betraktas inte berättarkonsten som en värdefull kulturyttring. Bantu Mwaura, en kenyansk intellektuell som dog tragiskt förra året, yttrade det såhär: Vi hade tusentals år av berättande bakom oss när europeerna kom och skulle civilisera oss, och teatern var en av de saker som skulle lyfta oss ur okulturen.


Mats Rehnman berättar för 800 tonårsflickor på Sigana Storytelling Festival – Bild: Fabula Storytelling

Mats, Fabula och Ung Berättarscen reste tillbaka till Kenya igen, och i höstas uppträdde berättare från Zamaleo på Fabulafestivalen. Läs mer på Fabulas hemsida och på UBS-bloggen

Tidigare publicerat i Munvigan

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s