Den nordligaste festivalen

I Skellefteå i norra Sverige har en av de senaste berättarfestivalerna etablerat sig. Med ett visst eftertryck. Nu kan man följa utvecklingen på den nya hemsidan berattarfestivalen.se Läs, lär och inspireras! Dags för en lyssnarsafari norrut i vår? Och är den verkligen den nordligaste?

ØST møter NORD

FORTELLING, RESITASJON OG TEATER UNDER RUMIFESTIVALEN 2010 – 19. – 21. NOVEMBER, OSLO

Kom på Rumifestivalen 2010 og opplev flerspråklig fortelling, folkemusikk fra fjellene i Tadsjikistan, electronica, improvisert jazz, norsk folkemusikk, resitasjon og scenekunst!

I 800 år har fortellere, forskere, musikere og poeter latt seg inspirere av verdenspoeten Rumi. Rumifestivalen er et unikt møtepunkt for kulturutveksling mellom øst og nord. Til årets festival kommer deltagere fra Tadsjikistan, Afghanistan, Danmark, Sverige, Iran og Norge, og det blir konserter, seminar, poesifremføring og forestillinger på Riksscenen.

FULLT PROGRAM: www.rumi.no
BILLETTER: www.riksscenen.no
ADRESSE: Riksscenen, Schous kulturbryggeri på Grünerløkka, Trondheimsveien 2, OSLO

Mästaren Ma Xiaolong

Uråldriga nyheter
Fabulafestivalen i år innehöll en mängd intressanta nyheter. Den i särklass äldsta var kinesiskt tehusberättande, presenterat av mästarberättaren Ma Xiaolong.

Jörgen Bodner ger en utmärkt introduktion [numera fungerar länken]:

Och hur kan det se ut när Ma berättar?

Vill du veta mer?

Vibeke Børdahl, danska och bosatt i Norge, är en världsledande forskare inom området kinesisk berättartradition. Hon tolkade Ma och föreläste. Du kan hitta mängder med material på hennes websajt www.shuoshu.org Till exempel en svensk recension som ger en relativt kort sammanfattning av läget, förr och nu.

Vad har Mats Rehnman, som tog initiativet till besöket, för reflektioner?

Det var verkligen ett stort ögonblick för oss som gör Fabula festival att till sist se Ma Xiaolong på scenen. Jag hade ju hört Abbi Patrix lovord över Yangzhou-traditionen ett par år tidigare och fått en liten skakig mobilvideo av honom att titta på. Fram till vår öppningsgala var nog drivkraften främst att få visa upp en riktig traditionsbärare bland de moderna scenberättarna. De är ju inte så vanliga, och framförallt kan det vara praktiskt svårt att bjuda in dem. Men när han nu äntligen stod där blev det uppenbart att detta var så mycket mer än bara exotiskt. Vi fick se ett konstnärsskap av rang och en tradition som är mycket formmedveten.

Vi förstod naturligtvis inte orden, men en del av dramat och komiken lyste igenom. Jag tror att vi alla såg och lyssnade som till en konsert, det var klangrikt, melodiskt, överraskande. Responsen var enorm. Det måste ha varit en överraskning för honom själv också, att på denna första utlandsresa någonsin, ja efter sin första flygtur i livet till denna plats på andra sidan jorden, möta lyssnare som stod på tå för att uppfatta allt, och som jublade fast de inte kan ha förstått så mycket.

Ma Xiaolong. Bild Fabula Storytelling

Det fanns element i framträdandet som jag kände igen, framförallt i det uppenbart fysiska: Hållning, gestik, kroppsrörelser, tonfall, tonhöjd, rytm, pausering, tempo. Men också i det jag anade i det berättartekniska: Växling mellan dialog och förlopp, ögonblicklig inlevelse följd av kraftfull framåtrörelse, bruket av ljudeffekter, viss gestaltning. Och detta som jag kände igen gjorde mig riktigt upprymd. Dels för känslan av att vi använder en universell mänsklig uttrycksform. Men framförallt därför att Ma som har fördelen av att fått utbildning av gamla mästare i en urgammal tradition, visar vilken ofantlig variationsrikedom det finns i de här ”enkla” redskapen.

En av Mas programpunkter var en masterclass, där Abbi och jag blev instruerade av honom. Jag fick sitta vid ett litet bord, i en bestämd kroppshållning och med flera stränga begränsningar vad gällde riktningar för mina rörelser och blickar. Jag gjorde så gott jag kunde, dvs jag försökte härma Ma. Det gick väl hyggligt, han sade några vänliga uppskattningar innan han gjorde en demonstration hur man kan utveckla det som jag försökte göra. I varje mening som han uttalar finns skiften i tonhöjd, hastighet, rytm, attityd. Och inte bara det, utan också gester, kroppshållning, bruket av blicken. Det tycktes mig som om han använder alla dessa element som olika musikaliska stämmor. Och hur han kan hantera dem alla så medvetet, så harmoniskt och så utan synbar ansträngning begriper jag inte.

Där vi andra springer runt och gestikulerar på en stor scen, kan han stå helt stilla och avspänd, men med små rörelser och skiftningar fylla hela den stora salongen med sitt berättande. När man först prövar på tekniken själv så känns den begränsande, stram och kanske stelbent. Men begränsningar kan ha effekten att nya dörrar öppnas och helt andra redskap blir tillgängliga. Jag föreställer mig att utbildningen inom den här traditionen är mycket svår och att det tar år innan man uppnår den här självklara lättheten och ledigheten som Ma besitter. Och hela år har jag ju inte som jag kan spendera på att lära mig mer – men herregud så gärna jag skulle vilja åka dit några veckor för att pröva igen och kanske förstå lite mer.

Mats Rehnman

Och vad tänker du själv? Antingen du upplevt Ma «live» eller inte, så är dina reflektioner välkomna. Skriv gärna en kommentar! Legg igjen en kommentar! Skrifa athugasemd!