Sad News

I USA slickar berättarna såren efter en uppslitande konflikt. 1973 arrangerades den första berättarfestivalen i Jonesborogh, en liten håla, förlåt stad, i Tennessee. Där vårdar man ömt sina historiska minnen. Parallellerna till Ljungby och den första festivalen 1990 är rätt många. Per Gustavssons motsvarighet i Jonesborough heter Jimmy Neil Smith. Det som hände i Jonesborough har på många sätt indirekt inspirerat den svenska berättarrörelsen, men det är en annan och gladare historia.

Vad betyder den nya situationen i Norden?

Jag menar att steget från två nordiska landsföreningar till tre är mycket större än att antalet nationella organisationer ökat med femtio procent. Det är ett «kvalitativt språng».  Dessutom finns ett landsomfattande nätverk på Island, och vem vet vad som kan ske i Finland efter festivalen och StorySlam där … Det borde innebära helt nya utmaningar och möjligheter för nordisk samverkan. Är det fler än jag som kan se några sådana?

På samma fest …

«Jeg går jo stærkt ind for at man skal “samle Norden”. Sagt på en anden måde: det er godt at lære hinanden at kende.»

Låt oss fortsätta samtalet med Vigga i kommentarerna!

Island del II – vad sker?

Sista natten i Reykjavik frågade jag Magnea Einarsdottir vad som sker med det muntliga berättandet på Island. Något mer du vill veta? Eller något du kan lägga till? Kommentera, fråga och berätta gärna mer!

Feel free to use the language you prefer in comments.

Besttellers Backstage

Ett exklusivt dogmareportage från den första berättargruppen i Norden som hade en egen scen och kontor, mitt inne i Köpenhamn. Hur ser det ut bakom kulisserna tio år senare? Har du varit där?

Zamaleo

Zamaleo – ett berättarkompani i Kenya
Av Mats Rehnman

Joel Outukho – Bild: Fabula Storytelling

Vad behövs?

DET HÄNDER SÅ MYCKET inom berättarrörelsen just nu att man frestas tro att detta är någon slags automatisk utveckling. Att varken individuella initiativ eller klok samverkan behövs. Det har varit väldigt uppmuntrande att inventera alla projekt på temat ungt berättande i Sverige och Norden. Men samtidigt är det slående hur mycket öppenhet, samverkan och långsiktighet som «fattas». Eller mer positivt formulerat, det ska väl inte vara så jävla svårt att jobba ihop lite smartare!

Dette havet av historier

Verdens fortellerdag ( worldstorytellingday.webs.com ) vil i år ha vann som tema. [Se också «vattensidan» i skattkammaren, Ulfs kommentar] Tiden går fort og snart er 20. Mars over oss, så det er absolutt på tide å begynne å planlegge. Her vil jeg fokusere på materiale innenfor vår egen kulturkontekst – det er gjerne en tendens til å se utenfor Norden i jakten på fortellinger, tiltross for at vi har et stort lager av fortellinger hjemme, som er vel så eksotisk som fra fjerne kulturer.

Jeg har et nært forhold til havet, om det er mulig, da jeg selv har vokst opp på en øy.  Også yrkesmessig har vannet spilt en rolle. I 1998 – 1999 dannet Anette Ramsvik, Helga Samset, Ingvild Olaussen og jeg et fortelleskap vi kalte ”Fortellerkontoret Munn & Mæle”. Vi hadde et lite idyllisk drengehus på Vøyenvolden Gård i Oslo. En dag i 1999 ble vi helt uforventet oppringt av et reklamebyrå. De hadde en stor kunde som sto i en fusjonsprosess. Kunden hadde valgt bølger som metafor og markeringen av fusjoneringen skulle blant annet inneholde en underholdningsdel om vann.  Bølger gikk igjen i alt deres materiale, fra logo til  bøker som kun ble produsert for markeringen av fusjoneringen. Det var snakk om veldig mye penger. Vi ville få dekket alt – reise til Stockholm, kostymer, forarbeid og forestilling. Nervøst, men ivrig satte vi i gang med vårt arbeid med å samle fortellinger og binde dette sammen til en helhetlig opplevelse. Da gjennomføringen nærmet seg, ble vi igjen oppringt. Fusjoneringen var blitt brutt – det ble ingen fusjonering. Likevel – vår kunde ville gjennomføre en seanse for å markere en ny vei i bedriften. Så vi fikk opptrådt, i Oslo, med vårt program og overrakt fortellingene til oppdragsgiveren. Det å opptre sammen med Ingvild for denne kunden den gangen, opplever som en av de gode fortelleropplevelsene. Vi var veldig godt forberedt. Fusjoneringen ja, dette var snakk om fusjoneringen mellom Telenor og svenske Telia, og vi vet jo hvordan det gikk:

Så var det fortellingene, hvor finnes de? Jeg kan primært snakke om norske fortellinger, men jeg tror likevel du finner tilsvarende i de andre nordiske landene. Noe har vi felles! Bibelen som en bok fylt opp med fortellinger rundt vann og hav er vel unødvendig å nevne. Jeg kan kanskje understreke fisken som kristen symbolikk. Greske Iesous Christos Theou HYios Sotær (Jesus Kristus Guds sønn frelseren) danner det greske ordet «ichtys» som betyr fisk. Ellers så er det alt fra syndeflod til brønn fortellinger.

Brønnen har også betydning i norrøn mytologi, som et kunnskapssted – Mimers brønn. Videre, i den norrøne mytologien, har du midgardsormen – som Tor prøver å fiske opp og kanskje mer ukjente jotnen Ægir og hans kone Ran, disse hersker over havet og har ni døtre som er bølgene. Det må sikkert også finnes en rekke fortellinger fra middelalderen og vikingenes reiser. Det var en grunn til at de var fryktet: de “behersket” havet på en unik måte.

I denne sammenhengen bør vi ikke glemme Kalevala. Et komplekst episk verk som sies å ha sin rytme fra roingen av båt. I verket flyter for eksempel den første mannen Väinämöinen, flere dager i havet.

Når det gjelder det mer folkelige materialet, kan vi i Norge finne et undereventyr som De Tre Sitroner. Tørst er en drivkraft  i første del av fortellingen, og den kvinnelige protagonisten blir druknet.  En annen kvinnelig protagonist som blir druknet finner du i eventyret Bruskebrura – hun blir også hjulpet av tre troll som lever i havet, kanskje slektninger av tidligere nevnte Ægir.

En av de mest åpenbare fortellingene knyttet til temaet er Kvernsagn, hvilket du finner mange varianter av.

Sagn er også fylt med karakter knyttet til vann og hav: Draugen, nøkken, havfruer og havmenn, og ikke for å glemme den fryktede kraken.

Avslutningsvis vil jeg nevne en bok verdt å kjøpe: Kystens fortellinger. Her finner du tradisjonelle fortellinger fra den nordiske kysten.

Om du kan legge til flere fortellinger i kommentarfeltet, er vi alle takknemlige. Begrensingen her er: de må være nordiske og tradisjonelle (så slipper vi åndsverksproblemer). Tips oss gjerne om hvor vi kan finne fortellingen.

Ha en fin 20. Mars.

Där svanar är svarta och korpar är vita

Jo Henwood från landet dit sommaren flytt, besöker våra breddgrader i vår. Jag skickade några spörsmål till henne. Resultatet är att vi nu har en långt mer utförlig beskrivning av vad som sker i Australien än  för något nordiskt land. Med undantag av Östjylland 😉 Dessutom har hon massor med erfarenheter som vi kan inspireras av för att bygga bättre organisationer och nå fler lyssnare. För BNS är hennes sammanställning  rena guldgruvan. Även om inte allt är nytt är det värdefullt att fundera över likheter och skillnader med berättarrörelsen down under. Ta chansen att träffa henne när hon kommer hit!

Jag har lagt intervjun i Skattkammaren. Den kommer vi att kunna återvända till och bygga vidare på under lång tid. Läs, tänk och kommentera!

Föreningen Labyrint

Sanna Ranweg meddelade igår på e-postlistan:

Efter att i flera år varit ett nätverk har vi nu bildat en förening. Berättarnätet Labyrint som är verksamma i Luleå och Piteå. Det känns väldigt inspirerande, och vi håller som bäst på att ta fram en logga till vår hemsida. Skärgården här i Luleå är den labyrint tätaste i hela Europa så namnet var lockande på många sätt. Är det någon som känner till några berättelser om labyrinter, så tar vi tacksamt emot dem.

Varma hälsningar, Sanna