Ren berättarglädje …

 
Man behöver varken förstå franska eller ens den engelska texten. Lyssna istället till känslan och sången i det berättande språket …

Läskiga Dalen

Anecdote är av de mer sansade bloggarna i Corporate Storytelling världen. Ofta med kloka funderingar utifrån egna iakttagelser av hur berättelser fungerar i företag och organisationer. I det här inlägget beskriver Shawn Callahan forskning om hur attraktiva man uppfattar robotar, beroende på hur mycket de liknar människor. Det visar sig att ju mer människolik roboten är, dess mer tycker folk om den. Upp till en viss gräns, där robotarna plötsligt började verka «creepy», läskiga, som zombies. Inte förrän det blev omöjligt att skilja robotarna från levande människor ökade deras attraktivitet igen. Det är «dalen» i kurvan över attraktivitet som kallats «The Uncanny Valley», Läskiga Dalen, Uhyggelige Dalen, Forbløffende Dalen [om man får tro Googles överättning]. Titta på bilden i inlägget så förstår du lättare vad jag menar.

Vad har detta med berättande att göra? Shawn placerar «professional storytellers» allra längst ner i dalen, närmast helvetet. Där nerifrån kan man höra deras zombieliknande «Storytelling Voice». Visserligen talar han om ett annat sammanhang än scenberättande. Men ligger det något i vad han säger även när det gäller muntlig berättarkonst? Kan «The Poison Prosody» drabba också en intet ont anande kulturpublik?

Sproget synger IV – Perkele!

Finsk långfilm på sju minuter med svensk text. En charmig lek med översättning, språkmelodi och kulturella stereotyper. Jag vet inte hur Galenskaparnas påhittade finska låter i en finsktalandes öron, men i mina klingar det betydligt renare än Monty Pythons försök att härma norska.

Och på litteraturlistan idag står beatgenerationens kultförfattare Jack Kerouac’s Spontaneous Bop Prosody En tanke som enligt artikelförfattaren var direkt inspirerad av Kerouac’s franskkanadensiska muntliga berättartradition! Det är kanske dags att återföra den till sitt muntliga ursprung?

Sproget synger III

Det här inlägget är en invit till att studera och tänka. Kan vi lära oss något om språkets sång som kan vidareutveckla berättarkonsten? Jag googlade i all hast på storytelling och prosody. Här är tre pdf-artiklar från de första tio resultaten:

Den berättande roboten Greta

Den är i mina ögon mest komiskt tänkvärd. Hur får man en maskin att låta som en berättare? Det är kanske inte vårt mest brännande problem.

Sen dyker Vibeke Børdahl upp! Hon följde med den kinesiske berättarmästaren Ma på Fabula-festivalen. Hon behandlar bl.a. prosodi i sin bok «The oral tradition of Yangzhou storytelling». På Google Books kan man läsa utdrag. Och du kan lyssna på språkmelodin i videon med Ma Xiaolong! Nu när vi ändå befinner oss i Ostasien, kan vi passa på att lära oss mer om prosodi och Rakugo, en komisk japansk berättargenre

No Laughing Matter

Och nu börjar det bli riktigt intressant:

Prosodic Cinema

Visserligen handlar detta om film, men här finns en rätt bra genomgång av prosodi i t.ex. poesi. Och man får lite «klippteknik» för film som en bonus. Jag har länge tänkt att det är klipparen som är berättaren i en film, minst lika mycket som regissören eller manusförfattaren.

Har du tänkt att cafets videoserie om språk verkat vara alldeles för lättsam underhållning? Lyssna på dem igen, studera artiklarna, lägg pannan i djupa tankeveck och skriv en analys av vad detta kan betyda för muntligt berättande …  Eller, ja, kanske helst en kortare reflektion 😉

Sproget synger II

Et eksempel på prosodi når en dansker snakker interskandinavisk med dansk accent. Samtidig et godt eksempel på svensk-dansk sprogforbistring i denne let snuskige video..

Sproget synger I

Det sägs att man har svårare att höra melodin (prosodin) i sitt eget språk än i andras. I mina öron låter engelska med norsk språkmelodi verry cutie.

Vad hör du här?

Norsk leksjon

Du må se hele leksjonen …