Slam – Idol eller fest?

Affischen till höger © wikimedia – trialsanderrors. Klicka för större bild.

Svenska mästerskapen i berättarslam i Norrköping var en hit, enligt mina sagesmän. Inte minst tack vara arrangören Marinella Rolfart och ceremonimästarna från Kronoberg, Ann-Karin och Meg. NM i Oslo i fjol var en publiksuccé. På lördag blir StorySlam startskottet för en hel festival i Åbo, kulturhuvudstad 2011.

Samtidigt sviktade intresset för de lokala slammen på sina håll. Varför? Är det oroande? Kunde man göra något åt det?

Jag menar att man kan göra lokala slamarrangemang mycket mer underhållande, lekfulla och lärorika. Det pågår redan en utveckling av berättarformer där publiken får delta mer direkt; lystlögner, myth-off, impro-lekar med mera. Varför inte låta slam vara en av flera «grenar» i ett bredare program?

Sen kan man också göra den måttligt underhållande omröstningsproceduren betydligt snabbare och smidigare. Annemarie Krarup hade en mycket listig tanke, som jag hoppas att jag inte missuppfattat alltför mycket ;-)  Alla som vill i publiken kan fylla i ett papper när man hört alla historier. Då slipper man också komplicerade poängsiffror, man kan t.ex bara kryssa för sina tre favoriter. Medan någon sitter och räknar samman resultaten kan underhållningen fortsätta.

På det här sättet behöver man inte heller rangordna «förlorarna» när man meddelar vem som vunnit eller vilka som går vidare. Jag tror att fler skulle vilja ställa upp under de förutsättningarna. Muntligt berättande kanske till och med  ska vara en mycket personlig kulturform – och då kan det vara lättare att tolka ett misslyckande personligt än om man t.ex. får ett omdöme om en text.

Så vad röstar du på?

18 responses to “Slam – Idol eller fest?

  1. Hva er galt med slammen?
    Jeg syns dette er vanskelig. Jeg kan bare snakke slik jeg opplever det utad og sett i fra Norge. For det første har jeg stor sans for de som driver dette i Norge og for ideen i seg selv. Det er hvordan det raskt utviklet seg mot et eller annet, jeg er skeptisk til. Da det satte i gang, tenkte jeg at dette var fantastisk, det var en form som ville passe ypperlig til studenter og for å nå et nytt publikum og nye stemmer. Studentene arrangerte en slam, det var gøy, det var studenter og fremmede som deltok. MEN hvordan er det mulig for en student å ”konkurrere” mot erfarne fortellere som har holdt på i 10 år med mer. Siden da har jeg ”boikottet” slammen. Noen modige studenter har deltatt nå og da.
    Jeg reagerer også på at det er de samme som konkurrerer om igjen. I hvert fall burde vinnere ha et friår fra slammen. Det har blitt en konkurranse med og for fortellere, og derfor litt uinteressant, i den formen det har. Slammen pretenderer å kåre ”Norges beste forteller” – dette snevrer inn hvem som kan delta. Man kårer da ikke ”årets beste skuespiller, sanger” osv. I hvert fall ville jeg ikke kommet rekende inn på en konkurranse som kårer ”Norges beste operasanger”. Noe annet hadde det vært om det var ”Norges beste FORTELLING” – det hadde jo vært utrolig vittig. Det hadde jo vært utrolig gøy om man kåret både årets slammer, men også den beste fortelling.
    Det er et stort potensiale i fortellerslam. Jeg tror at fortellere ikke skal være alene om å arrangere det, men at lokale lag samarbeider med andre nærliggende eller fjerne organisasjoner, som f. eks historielag, biblioteker, teatre, advokater, forfattere, stand upere, musikere (kanskje litt som ”Andre historier” i Oslo – tror jeg), vitsemakere, brullupssangere…..
    Kanskje det også kunne vært en ide å åpne opp for grupper????

  2. Bortset fra at jeg er enig med Heidi, så har Annemarie en god idé.

  3. Intressanta synpunkter, Heidi! Jag tror också att det är tillräckligt stor potential i slam-idén för att fundera över vad man kan ta tillvara på. Och även bortsett från att inte alla gillar slam (det är helt OK, alla måste inte tycka lika om all slag musik heller) så har slammen även i Sverige vissa problem. Att tävla med grupper syns jag vara en kul ide!

  4. Det er så godt at du starter den her diskussion lige nu, Ulf, hvor vi skal have møde i Nordgruppen i forbindelse med de nordiske mesterskaber.
    Og du har forstået den alternative pointgivning helt rigtigt, men det er ikke mig der skal have æren for ideen, men folk fra Stavanger og Bergen som har prøvet det af (I må rette mig, kære norske fortællevenner fra Tvedestrand hvis jeg husker forkert).
    Jeg er helt enig med dig, Heidi. Og det har heller ALDRIG været meningen et man skulle kunne kalde sig den bedste fortæller i landet/Norden, men kun den bedste til STORYSLAM.
    Men nu kan jeg f.eks. se at vores danmarksmester underskriver sig som «Danmarksmester i historiefortælling 2011» i sine mails. Og det selvom det kun var ca 16-17 fortællere i Danmark der var med i de TO lokale slam der har været afholdt i Danmark i 2011 op til Danmarksmesterskaberne,
    Det synes jeg er rigtig kedeligt, og derfor har jeg skrevet til de andre i Nordgruppen at jeg ikke arrangerer storyslam til næste år (jeg har stået for det ene lokale + Danmarksmesterskaberne i Lejre), med mindre vi finder en fundamentalt anden form.
    De danske fortællere gider faktisk heller ikke at stille op til storyslam, derfor har det – som du nævner Heidi – i høj grad været en gruppe af mennesker (deriblandt mig selv) der har gået igen i konkurrencen år efter år. Der har dog også været nye, men f.eks. var der tre stand-uppere med til Københavnsmesterskaberne i slam på Besttellers i år.
    Det er da også fint hvis der samtidig er en masse fortællere der vil være med, men f.eks. har jyderne aldrig villet være med til slam, og fynboerne gider heller ikke længere.
    Min grund til at støtte og arrangere slam har hele tiden været interessen for det nordiske samarbejde, som jeg sætter meget højt.
    Jeg kunne virkelig godt tænke mig en interessant nordisk konkurrence som lagde mere op til leg og som fortællerne også synes er sjov at være med til.
    Hvad med at have et emne hvert år, f.eks. Eventyr et år, myter et andet, forskellige emner hvert år. Eller måske noget med grupper af fortællere, eller duofortælling med en erfaren fortæller sammen med en ny ung?
    For jeg synes jo netop der fantastiske kunne være, hvis slam appelerede til at unge fortællere stillede op og på den måde blev rekrutterede til fortælleverdenen.
    Kom med jeres bud og lad os få gode ideer på bordet!

  5. Sara Arámbula

    Det finns stora skillnader på hur man ser på berättarslam.
    Kanske är det just de skilda synsätten som leder till problemen?

    Jag vet berättare som tycker att berättarslam ska vara en tävling för de absolut «bästa» berättarna och att framför allt de berättare som hållit på i tiotals år ska ställa upp och tävla, så att vinnaren med fog kan kalla sig nordisk mästare i berättande på slutet. Berättare som satsar allt och verkligen jobbar för att vinna tävlingen, och ser det som en del av sin karriär.
    Och så finns det den motsatta ståndpunkten att detta borde vara en lekfull form att dra in unga och oprövade med in i berättarvärlden. Att tävlingarna inte borde tas på något större allvar. Och att erfarna berättare bör hålla sig helt borta. Samt att man absolut inte borde använda sig av några större titlar därifrån.
    Och så finns det allt där emellan också.

    Själv är jag kluven – som vanligt.
    Jag kan se och förstå argumenten på båda sidor.
    Om det vore en tävling alla nordens mest erfarna berättare slogs om att få komma med i – vilka lokala slam vi skulle få! Vilket drag kring tävlingen! Vilken läroplats för de nya berättarna! Vilken respekt från publiken!
    Om det vore en tävling enbart för de unga och oprövade – vilken lekfull grogrund, vilken avslappnad stämning! Och all prestationsångest som jag vet finns där ute hos även erfarna berättare, av vilka en del faktiskt inte vågar ställa upp i slammen av rädsla för att tappa ansiktet, skulle vara bortblåst. Man skulle kunna experimentera fritt med formen, eftersom det inte skulle spela någon roll vem som vann. Diskussioner om regler och felaktiga system skulle försvinna med prestigen.

    Så måste jag ju då säga något om det här med titlarna. Jag vann ju själv nordiska mästerskapet i Köpenhamn. Och fick personligen märka att tidningar och övrig media går igång på detta med tävlingar. De skriver mer än gärna om en vinnare i storyslam, Och självklart är det bra och trevlig marknadsföring att tidningarna kastar sig över en. Tidningar tycker också att nordisk mästare i storyslam låter krångligt som rubrik, för det vet folk inte vad det är. Och vips har det blivit nordisk mästare i berättande istället. Det är också mycket lättare att säga till människor, för storyslam säger dem inget. Och vips har man hamnat i bryderiet – vad kommer nu mina berättarkollegor att tänka om detta? Plötsligt är det inte lika roligt att vara vinnare av storyslam, och det har uppstått en otrevlig känsla kring något som egentligen ska vara bara roligt.

    For the record: Jag går inte runt och tror att jag är bättre än alla mina berättarkollegor i Norden! Herregud! Jag tror inte ens att jag är bättre än alla de som var med och tävlade det året. Jag tror bara att just de kvällarna slammen jag deltog i gick, då tyckte just de jurygrupperna att just de historierna framförda på just det sättet skulle ha högre poäng.

    Avslutningsvis: Självklart kan man inte tävla i berättande. Precis som man inte kan tävla i musik. Ändå gör vi det i melodifestivalen och i storyslam. Vi gör det för att det är roligt! Låt oss inte tappa blicken för det. Och vi tar det med en nypa salt, tycker jag.

    Glada berättarhälsningar!
    /Sara

  6. Tack, Sara! Vi börjar få det här med slam belyst från många intressanta håll. Man skulle kunna tro att berättartävlingar bara är ett modernt påfund som inte alls har något med tradition och det muntliga berättandets hjärta att göra. Men jag tror att det alltid har funnits «sporrande» tävlingsmoment i muntlig tradition. For the record; jag avskyr Idol och «utslagnings-TV» och tror att all elitidrott gör jorden till en sämre planet. Men jag älskar interaktiva, lekfulla och lärorika tävlingar i berättande🙂

  7. Jag var ganska skeptisk till slam när jag åkte till SM i Norrköping, men efter att ha upplevt en tävling där allt bara fungerade så bra som det gjorde där, så tycker jag nog att man kan ge slam ytterligare chanser.
    Hälsningar
    Sven Hansson

  8. Hans Petter Meirik

    Dette har jo blitt en interessant liten diskusjon, som også omfatter vår egen definisjon av hva som er fortellerens rolle i dette. Jeg har også deltatt i Slam – og vunnet, men må innrømme med den dårlig smak i munnen. Ikke fordi jeg ikke satte pris på resultatet, men fordi jeg ikke følte avgjørelsen riktig. Jeg er ingen tilhenger av at konkurranseelementet skal avgjøre om en forteller «lykkes» på scenen. I Oslo har jeg ettehvert opplevet at noen fortellere har en fanskare av venner og familie med seg, mens andre står alene som ukjent for alle. Og hvem får mest stemmer?
    En god forteller kan redde en dårlig historie, samtidig kan en god historie redde en «dårlig», uerfaren forteller. Hvis det er slik at det skal stemmes over fortelleren blir historien lidende, noe jeg finner absurd – det er jo tross alt historien som har hovedrollen her!
    Jeg er enig med Heidi om at det skulle skulle kunne kåres i to kategorier – beste fortellerprestasjon og beste historie – uavhengig av hverandre. Må samtidig arrestere Heidi på at det ikke kåres årets beste skuespiller/sanger/musiker etc. Vi har nettopp hatt utdeling av Heddaprisen her hjemme ! Skal man ha en festaften med mange aktører er jeg enig med flere her om at man kan leke med sjangere og gi oppgaver fortellerene ikke nødvendigvis er vant med, f.eks. impro, poesi, gruppeutfordringer, stand up etc.
    Når det gjelder akkurat stand up synes jeg å se en gryende uro i fortellerslamsammenhengen. Det er tydelig at spesielt de unge går for poengene i sine fremføringer, og bygger opp sine historier deretter. Dette forbauser meg ikke, da unge aktører leter etter sitt uttrykk, og enda ikke har bestemt seg for hvilken sjanger de skal satse på: forteller/skuespiller/stand up eller komiker – derfor favner de over alt samtidig til et ofte morsomt, men famlende forsøk på å få vist seg fram.
    Selve voteringen av en leken og feststemt aften burde være så upresentiøs og nøytral som mulig, så jeg går for Annemaries (eller hun har rett, har hørt ideen fra Britta på Oslo Fortellerfestival) forslag om at publikum får avgjøre hver og en på sine premisser.
    At vinneren evt. tolker det som en «Idolseier» får stå for deres egen kappe !

  9. Bare for å rette opp i min «Norges beste forteller». Den kan ikke sammenlignes med Hedda prisen – årets skuespillerprestasjon er ikke det samme som «Norges beste forteller». Uansett – poenget var at terskelen blir for høy for å delta, når rykte er at det skal kåres «Den beste fortelleren».

    Ellers mye fint og nyansert å lese her, og godt å reflektere over.
    Hilsen Heidi

  10. Jeg og Liv Brita Brodal startet arbeidet med å få Norge med på nordisk mesterskap i StorySlam da jeg var leder i Norsk Fortellerforum. Ikke primært fordi jeg syntes konseptet var fantastisk i seg selv, men med subsidiære argumenter som: A) Samling av miljøene i Norge om et felles konsept som knytter fortellere over hele landet sammen med det som skjer i Norden B) Grobunn for bedre nordisk samarbeid via Nordgruppen C) Pressen elsker konkurranser og i et evenement kamuflert som konkurranse ville man kanskje få mer oppmerksomhet rundt muntlig fortelling. D) Nye stemmer som ikke er en del av det alminnelige fortellermiljøet kan komme til. Men et annet argument, en stor og skingrende E, skulle vise seg å overvinne dem alle – Vi hadde en topp i regionale finaler i Norge i 2010, da vi arrangerte nordisk slam i Oslo. Vi var veldig på å få regionale finaler opp å stå i 2010 pga. nordisk finale i Oslo. Og finalen på BLÅ var en suksess, det har vel knapt vært så mange publikummere på et fortellerarrangement noensinne. Lise Grimnes (som aldri hadde vært på BLÅ) lette etter utestedet, og da hun så en kø like lang som Midgardsormen uttalte hun: «Her kan det ikke være! Det er jo kø.» Med StorySlam åpnet vi opp muntlig fortelling for folk som vanligvis ikke går på fortellerforestillinger – konseptet og konkurransen lokker dem. DET er svært essensielt. StorySlam MÅ ikke bli nok et evenement av fortellere for fortellere, for da når vi aldri utenfor boksen. Det MÅ nå ut. Det er forøvrig rart at det er en boks overhodet, med tanke på det egentlig svært folkelige og tilgjengelige i det vi driver med, selv om dette bedrer seg med årene. Når det er sagt, så har vi i Norge jobbet med å gjøre arrangementet mer som en konkurranse UTAD enn en konkurranse INNAD. i 2010 var fokuset vårt på at vi ville lage et show for publikum, hvor de føler at de er delaktige og hvor konkurranseelementet blir en ekstra piff som gjør at man blir ekstra oppmerksomme når man følger med. Og det var et fullsatt BLÅ, i overkant av 200 publikummere.

    Men i 2011 gikk piffen ut av oss, vi hadde ikke overskudd til å sette inn kreftene på å FÅ folk til å arrangere regionale finaler, men ville la det være en frivillig affære. Det skal jo tross alt være lystbetont, dette her. Resultatet var at vi i Norge avholdt én (1) regional finale, og slengte da på ekstra deltakere som ville for å redde den norske finalen under Fortellerfestivalen.

    Jeg er akkurat nå i Finland og representerer Norge i Nordgruppen , skjønt jeg egentlig er helt ute, men det er en annen historie.🙂. På den ene siden, fungerer det ikke med regionale finaler i Norge. Det er ikke noe ønske om det. På den ANDRE siden er det fundamentalt og uomtvistelig tydelig at StorySlam funker utrolig godt, også slik det er i dag, dersom motivet ikke er konkurranse for deltakerne, men er det for publikum. Da blir det et show som viser muntlig fortelling i all sin variasjon. OG det vekker interesse for folk utenfor de vanlige publikumsgruppene. Den tidligere arrangementsgruppen for StorySlam har startet et konsept som heter «Andre Historier» på Det Andre Teatret (se http://www.andrehistorier.no) og her møter, som Heidi sier, slampoeter og komikere og spoken word-artister og fortellere hverandre og forteller personlige historier. Det har den samme stemningen som vi fikk under StorySlam og får inn nytt publikum. Her vil vi arrangere et StorySlam helt uavhengig av de nordiske finaler, hvor fokuset er på at arrangementet skal være så underholdende og så publikumsvennlig som mulig, hvor det skal være trygt å delta, og hvor det ikke bare trenger være fortellere som skal delta, så lenge historien er i fokus.

    Jeg tror regionale finaler i fortellermiljøene er ut i Norge. Jeg tror man må tenke helt annerledes på dette, og tenke mer på potensialet i slike arrangementer for publikumsvekst enn på å kåre noe som helst. Konkurransen er til for publikums glede, ikke for deltakernes ego. Deltakerne er på lag og jobber sammen for å skape en herlig kollektiv opplevelse, som man ellers gjør når man har en fortellerforestilling. Om det vil være best med poengtavler eller at man skriver ned er et annet moment, poengtavlene har begynt å fungere utrolig bra for oss i Norge etter at vi har innført 30 sekunders betenkningstid med ventelyd ála Kontrapunkt (også et fantastisk nordisk samarbeid!) med avsluttende gong. Det er ikke noe ventetid og det flyter svært fint. Hvis innstillingen blant deltakerne er mer at man stiller som lag (som vi har jobbet med i Norge) og at dette dreier seg om et felles show, tror jeg også at dette med å få poeng, dårlige som gode, kan oppleves annerledes. Vi skal primært tenke på hva som fungerer best for publikum og for opplevelsen som helhet.

    Så ja, det skal være en fest. Og det ER en fest, allerede. Til glede for det muntlige uttrykket. I Norge reklamerte vi også med «Hvem har den beste historien!» under StorySlam i 2010, ikke med «Hvem er den beste fortelleren!». Det har aldri vært et fokus, og er nok primært, som Sara sier, et resultat av pressens logikk.

  11. Det har selvfølgelig vært arrangementer med like mange og flere publikummere både før og siden, for å nyansere noe, men poenget er likevel tydelig i Lise Grimnes’ kommentar.🙂

  12. Göran Hemberg skrev att tråden om Michael Endes tusenfoting var den vackraste i e-postlistan Ratatosks historia. Den här diskussionen måste vara den mest lärorika i cafets historia …

    Så kanske kan den norska varianten av poängsättning fungera bra i NM? Åtminstone om man har «expertjurygrupper» som kan hantera språkfrågorna. Kanske även i nationella mästerskap om man har skickliga ceremonimästare. Men för lokala eller regionala slam är jag mer tveksam, bland annat för publikens skull. Jag tror att man får tänka på olika sätt om NM och mer lokala berättartävlingar.

    Torgrim (riddaren som just ridit in på arenan i skepnad av Klöver Knekt) har en mycket viktig poäng. Hur skulle vi arrangera slammen om de framför allt är till för att nå nya lyssnare? Om vi ser det som att när man ställer upp i ett slam gör man det som deltagare i en nordisk berättartrupp på ett gemensamt erövringståg. Eller för att använda en fredligare metafor; som arbetskamrater på samma cirkus?

    Klicka för större bild!Image credit: trialsanderrors, Wikimedia

  13. Utrolig flott innlegg Torgrim! Og absolutt en korreks til meg. Klapper og bøyer meg i støvet!

    Heidi

  14. I don’t quite understand what a sludge is – maybe just a slam?

  15. I guess you asked Google to translate «slam» from swedish and got «sludge», as in mud, slime, ooze. The problem is that the concept «Story slam» is inspired by the Poetry slam competitions. I have only vague ideas what slam means in that context, it just sounds sort of fun. And I find it even funnier that Story slam, berättarslam and fortellerslam could mean berättarsörja or fortællerdy. Now it is obvious why we have this lengthy discussion, carefully finding our way through the Ancient Swamps of Competing Stories😉 Now let that be a warning to all scandinavians not to stray too far from our mothers’ tounge, lest amusing misunderstandings happen! Perhaps we could have a Story Sludge competition next year?

  16. Sara Arámbula

    En snegling på poetry slam kanske kan vara på sin plats, har upplevt det på nära håll: Där är det en rolig tävling för publiken men ofta på fullaste allvar för poeterna. Många laddar ofta flera månader i förväg och jobbar hårt för att vinna. Att vinna poetryslam är prestigefyllt och en karriärväg för estradpoeter. Samtidigt är det nervpåfrestande och ger upphov till hårdare diskussioner om regler och bedömningar än i berättarslam.
    Dock finns där ingen diskussion om huruvida det bara ska vara för oetablerade. Det ger sig lite själv. De unga och hungriga ger sig på tävlingen med liv och lust och när de slås ut jobbar de på sina framföranden och texter och blir bättre år för år och får bättre placeringar. När någon vunnit en eller ett par gånger brukar de sedan gå över i det etablerade facket och sluta tävla i SM. Då lever de ofta på poesi och undervisning, åtminstone delvis.
    Poetryslammen lever och har hälsan, men där finns heller ingen diskussion om det ska vara en tävling «på riktigt» eller bara en underhållningsform, och ett sätt att locka nya. Där är det tävling som gäller.
    Kan vara intressant att jämföra vilka riktningar de olika slamformerna gått åt, tänker jag.

  17. Tack Sara! Otroligt intressant jämförelse. Har bara sett ett par poetry slam, för länge sedan. Jag tror att det vore väldigt värdefullt för det muntliga berättandets utveckling överhuvudtaget att lära känna och kanske närma sig estradpoesin. På massor med sätt. Kan ingen fråga någon estradpoet om just hur slammen utvecklats?

Legg igjen en kommentar

Fyll inn i feltene under, eller klikk på et ikon for å logge inn:

WordPress.com-logo

Du kommenterer med bruk av din WordPress.com konto. Logg ut / Endre )

Twitter picture

Du kommenterer med bruk av din Twitter konto. Logg ut / Endre )

Facebookbilde

Du kommenterer med bruk av din Facebook konto. Logg ut / Endre )

Google+ photo

Du kommenterer med bruk av din Google+ konto. Logg ut / Endre )

Kobler til %s