The storyless story

Skyll inte på mig om du läser den här boken och hatar den. Jag hade i mitt högmod en hel del invändningar även mot Scarlett Thomas’ bestseller «The end of mr Y», trots att den räddade en tågresa. Där visar hon att hon kan fånga läsarna om hon vill. Det är snarare motsatsen hon utforskar i «Our tragic universe». Den är fylld med mer eller mindre spirituella dialoger om hur man skriver en roman, hur man bygger upp historier och framför allt; om flykten från berättelsernas fängelse. «Sometimes I wish life was more storyless» säger en av hennes huvudpersoner. Kan man skriva en roman om det? Utan att använda sig av stories? Vad för slags slut kan en sådan bok ha?

Vad har nu detta extremt litterära experiment med muntligt berättande att göra? Jo jag tror att det är ett slags tidens tecken att Scarlett Thomas gestaltar motsättningen mellan de billiga, starka berättelserna och en omöjlig jakt efter de undflyende berättelselösa historierna. Som berättare tenderar vi att vilja ge våra lyssnare starka historier med tydliga slut, det som huvudpersonen lär ut som redaktör för ett s/f förlag. Men finns det något väsentligt vi skulle kunna förmedla där berättelserna står i vägen? Jo jag tror vi skulle kunna väva in mera poesi i våra föreställningar. Därför är jag också mycket nyfiken på vad som kommer att ske på Spoken Word Festivalen i Odense den 2-5 november.