I reflektionerna kring «The storyless story» föreslog jag att berättare kunde väva in mer poesi i föreställningarna. Igår fick Tomas Tranströmer nobelpriset. Äntligen en poet, tänkte nog många. En av hans mest kända dikter är «Romanska bågar». Det är en av de få dikter jag minns. Lyssna här:
Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Ur diktsamlingen ”För levande och döda” (1989)
Händelsevis fick jag nyss ett tips på epostlistan om ett finskt konstprojekt som utforskar skogen. «Min själ är den täta skogen» låter som en replik till Tranströmer. Den har bland annat fått formen av fotografier. Se dem här!
Antingen man föreställer sig att människan har ett inre av stenvalv som öppnar sig oändligt eller om man föredrar bilden av en labyrintisk skog, vill vi säga sådana saker? Om man vill inspireras att sammanföra raka målmedvetna historier med blommande bildspråk och vindlande poesi, vilka ska man lyssna på? Vem behöver sånt?
Cafe Ratatosk 